Ndugo

Det här är Ndugo. Han kom som lärare till IVIK-programmet på min skola för några månader sedan. Vår skola är tydligen den enda skolan som har ett utbytesprogramm med aboriginerna, vilket resulterade i att vår rektor nu sitter i bushen och täljer näspinnar, penisfodral och annat som är viktigt för livet i bushen.

Ndugo fick ett eget litet kontor att arbeta i. Med telefon, fax, dator overhead och allt annat som finns i kontor. Ndugo var väldigt hängiven. Han var alltid först på morgonen och gick sist på kvällen, skolan tänkte seriöst försöka behålla mannen. Men om de hade haft lite med koll på vad mannen ifråga egentligen gjorde under arbetstimmar hade de nog tänkt om.
Det visade sig att han under de månader han hade jobbat på skolan gömt sig inne på sitt kontor och gjort världens bungyrep av gummisnoddar och gem! Dessutom ville han att några elever skulle följa med honom till en bro och testa det. Samarbetet med aboriginerna tog slut den dagen lärarna upptäckte vad han egentligen gjorde.

Ndugo sattes på första bästa flyg hem till bushen. Ett litet propellerplan. Innan han gav sig av från skolan, efter att ha tagit farväl av all personal och elever, gav han mig en handskriven lapp. Han bad mig vänta med att läsa den till han hade nått Australien. Jag svalde och nickade.
Vi förstod varandra, jag och Ndugo.

Såhär stod det på lappen:
När Ordovicium gryr. Och is breder ut sig i sydväst.Har Avalonien lämnat Gondwanaland. Och öppnat Rheichavet.
Och havsdjupen växer med Ortoceratiterna. Med havens giganter.När Endoceras mäktiga kon. Svävar i mörker. I väntan på natt.Då hon stiger mot ytan. På en köl av kalkspat. Och mot vikarna runt Baltica.
Och när morgonljuset silas av vågorna. Vänder bläckfiskarna mot djupen.För att lämna de gamla haven. Och tiden. Mot Mesozoikum.

Varför Ndugo gav den här dikten till mig av alla som var där är en fråga som aldrig kommer besvaras. Han kanske trodde jag skulle förstå hans sista ord.
Ndugo, om du läser det här: Jag fattar inte ett skit.