USB-kablar

Jag slutar aldrig irriteras av USB-kablar. Bilden ovan är på min kameras kabel. Som ni ser står det Canon på den. Visst borde den vara uppåt när den kopplas till datorn?

Tydligen inte. Går på det varje gång. Vänder fel sida upp och försöker trycka in sladden, vilket aldrig fungerar.

Min hjärna tycks inte vara mottaglig till totalt ologiska saker. Får be mamma koppla in kameran i fortsättningen. Kvinnor och logik, ni vet... (He he)

Nu vet ni!

Vaknade klockan två. Har inte gjort något med substans sedan dess.

Ska ut och fotografera sen.

Då vet ni!

Handsfree

Handsfree har blivit väldigt populärt igen. Eller så är jag sent ute. Förstår mig inte på det där. Man ser ju ut som en schitzofren när man går runt och till synes talar med sig själv.

Vänjer mig aldrig med att se dessa människor. Blir konfrunderad varje gång. Är hon dum i huvudet eller har hon en sjukom?

För visst är man dum i huvudet om man använder handsfree?

EN MAN SKA HA ONT!

Jag har blivit uppfostrad av en ensamstående mamma. Funkat ganska bra, måste jag säga. Men ibland finns det tillfällen då det hade passat bra med en far i hemmet.
Mamma tänker liksom på hur hon själv, som kvinna, agerar i olika situationer. Att jag är av det motsatta könet spelar ingen roll.

I dag, till exempel. På träningen hade jag glidtacklat och i samma veva skrapat upp mitt knä. Blodet forsade ganska bra. Niagarafallet var knappt överlägset mitt knä. Detta kan ha något med att vi spelade på snö och att blodet blandades med vatten. Hur som helst.

Mor min hämtade mig efter passet. Vid det här laget var halva min strumpa röd. Inte så farligt, visst?
Mamma tyckte det. Hon sa att min tränare måste vara tokig som lät mig spela med ett blödande knä. Sa att hon vill ringa min tränare och ge honom en utskällning.
Hon påpekade att såret kan bli infekterat. Jag sa att jag själv inte ville tvätta det för det hade ändå skvätt upp smuts i såret. Mamma höll inte med. Enligt henne skulle det tvättas direkt.

Hon behandlar mig som en flicka ibland. Så fort något händer ska hon vara där. Tröstande och orolig om jag har ont. Hon låter mig inte ha ont. En man ska ha ont! Det är skrivet i naturens lagar. På samma sida som gravitationen, så självklart är det. EN MAN SKA HA ONT!

Trevligt att prata i telefon

Ringde Marcus idag. Han svarade och la sedan på utan att ha sagt någonting. Ringde igen, inget svar. Ringde ännu en gång, inget svar. Skickade sms, inget svar. Började ringa igen. Tio gånger. Inget svar.

Bestämde mig för att hans hem var nästa steg. Slog en ring dit, fick svar! Frågade om Marcus var närvarande. Ja, det var han. Det blev tyst i luren, det enda som hördes var fotstegen och sen en dörr som öppnades. Marcus fick telefonen:

Marcus: Hallå
Jag: Tja det är Seán. Sov du eller?
Marcus: Mm.
Jag: Okej, är du sjuk?
Marcus: Nej.
Jag: Bra! Ska du träna i dag?
Marcus: Mm.
Jag: Jag åker med dig då!
Marcus: Mm.
Jag: Jag kommer innan träningen så åker vi?
Marcus: Nej.
Jag: Jo.
Marcus: Nej... vi hämtar dig
Jag: Okej, jag går till hälsohuset vid tjugo över.
Marcus: Mm.
Jag: Bra, då ses vi senare! Hejdå!
Marcus: Mm.

Borde ses

Slumdog Millionaire.

Se den!

Ser på film

Ser på film just nu. På tre minuter har jag fått två sms och ett telefonsamtal hem.
Det är vanligtvis ganska ovanligt att det ringer här. Eller att jag får sms.
Men sekunden jag är upptagen sätter det igång.

Lustigt. Irriterande. Jag vet inte.

Är hon gravid?

Sitter på spanskalektion. Har en stark känsla att min lärarinna är gravid. Kan inte sluta tänka på det.
Vill fråga. Tänk om hon INTE är det. Skulle vara väldigt pinsamt.

Vad ska jag göra?

UPDATE: Jag frågade. Väldigt korkat av mig. Lyckligtvis var det så, hon var gravid.

Kan möjligtvis vara en av de mest nervösa ögonblicken i mitt liv.

Tydligen var jag den första som frågat. Antagligen för att jag är den enda som är tillräckligt dum för att göra det. Hon är liksom i det stadiet där man inte riktigt kan avgöra om hon har en bulle i magen för att hon ätit den eller för att den bor där.

Life on the edge!

Tuggummipaketet

Köpte ett paket tuggummi för en vecka sedan. Hälften var kvar idag. Mycket ovanligt, brukar vara slut efter en skoldag annars.

På vägen hem kände jag för att ta dagens första mintsmakande tuggmotstånd. Tog det också. Den vita rektangeln var väldigt god. Uppfriskande. Kände samtidigt hur mina tänder blev lika vita som Kajsa Bergqvists i tevereklamen. Eller det kanske var V6. Strunt i det.

Lite efter, vid fem, smakade min mun svavel. Det var dags för ännu en fix. Gick till min väska där jag lagt paket. Borta. Inte ett spår fanns kvar. Hade misstänkt kidnappning med det fanns ingen lapp.

Letade överallt. Har ännu inte hittat det. Mitt rekord-paket är numera historia.

Mitt rum

Mitt rum står i kaos. Har planerat in en städning inom en snar framtid. Men innan dess vill jag dela med mig av den plats jag spenderar mina nätter.

Mina damer och herrar om ni vänligen vill se till vänster om dörren kommer ni få syn på min klädhög. Här slängs alla kläder, rena som smutsiga, om de ligger i vägen.
Denna hög kan ibland ställa till problem då det inte bara är fråga om kläder utan även allt som finns i min skolväska har en förmåga att på något vis ta sig hit. På bilden ser ni till exempel flera häften med papper och mitt periodiska system.
Senast i morse letade jag efter min miniräknare. Den hittades inte då men jag kan medela att nu är i säkert förvar med ett hörn som uppenbarar sig ur berget av kläder.

Under min säng. Måste ändå säga att jag tycker att det är relativt okej. Om man bortser från dammet och shortsen och strumporna och påsarna, förstås.

Mitt provisoriska gula nattduksbord. Jag använder inte Dax Wax. Burken är tom och gavs som gåva av Martin efter en idrottslektion. Varför jag inte slängt den är för mig ett mysterium.
Annars ser ni lypsyl och ett Gothia Card från i somras. Och en toarulle. Måste påpeka att den endast finns närvarande ifall jag akut skulle behöva snyta mig. Absolut ingen annan anledning.

This is were the magic happens! De kläder och annat skräp ni ser liggandes på sängen är dagens outfit och ficko-innehåll. Detta slängs ner i klädhögen när jag ska sova. Sedan borstas all eventuell smuts ner på andra sidan, på golvet.
Mitt täcke är en väldigt fin färg, inte sant? Tror det ursprungligen varit mammas påslakan men nu har jag fått ärva det. Förövrigt är min säng väldigt skön.

Gårdagens handduk. Användes senast klockan två i natt och lades sedan på datorstolen. Nu hänger den som ni ser på sängkarmen då jag själv sitter i datorstolen. Den tog sig dit själv, faktiskt. Reste sig upp och hoppade och landade när den nu ligger. Nejdå, jag la den där. Bli inte rädda. Tvättades i går.

Mitt "skrivbord" som egentligen inte används för något annat än datorn och för att dumpa saker där. Det rosa vattenflaskan har stått där i tre veckor nu. Varje gång jag ser den säger jag åt mig själv att lägga undan den men jag glömmer alltid.
Det lilla runda borde är fyllt med julkort och dyligt som legat där sedan Julafton. Bryr mig inte om att hålla det speciellt organiserat, vet att det inte funkar i längden.

Min gardin. Tas endast med i denna dokumentation därför att jag tycker den ger känslan av att jag bor i ett spanskt bordell.

"Funny"

När jag har tråkigt går jag in på YouTube. Först blir jag ilsken för de ständigt frågar mig om jag vill visa sidan på svenska eller engelska. Trycker på engelska och söker sedan på "funny".

Inget bra har kommit upp än. Medelar när det väl gör det.

Besvikelse i ett gasmoln

På väg till skolan i morse gick jag förbi en tant med sådana pinnar alla svenssons promenerar med. Ser inte det väldigt fjantigt ut egentligen?

Hur som helst. Just när jag var på väg att gå om tanten kände jag hur det bubblade till i magen. "Nej, inte nu, vänta till du är längre bort" sa min inre röst. Jag lyssnade.

Jag förvandlades till Hjulben och hade inom kort tjugo meter till närmsta person. Ganska lagom. Så jag slappnade av.
Ingenting.
Absolut ingenting.

Besvikelsen var stor. Har inte hänt så mycket sedan dess heller.

Badmintonspelarna

Innan fotbollsträningar på söndagar är salen ockuperad av badmintonspelare.
Medelåldern ligger på runt femtio år. Medelvikten 100 kilo gram. Spelarnas hjässor är kala som curling-banor. Resten av kropparna är täckta av leverfläckar och skrynklig hud och svarta skägglignande hårstrån.

Dessa gubbar kan mycket väl vara det absolut sämsta jag någonsin sett i idrottsliga sammanhagn. Kordinationen ligger på samma nivå som en person med en cp-skada.
Deras rörelsemönster är två steg åt vänster, upp med armen, svinga med armen, missa bollen, vänta sig om, sträcka på armen, flaxa med armen, missa bollen och ramla på magen. Om och om och om och om igen.

Egentligen borde människor med en sådan idrottslig kapacitet ha lite distans. Men icke. Ett antal veckor sedan kände jag för att hämta en boll ur förrådet. För att komma till förådet var jag tvungen att gå längs med sidan av den fyrtio meter långa planen. Inga problem.

Så jag började gå. Inga klagomål efter första längden. Tog bollen ur nätet och började gå tillbaka mot omklädningsrummet.
När jag var på väg att passera en av planerna vände gubben närmast mig sig om: "Du, du vet att du står i vägen, va?"

"Står i vägen för vad?" tänkte jag. Såg på honom och sedan på avståndet mellan mig och planen. Minst fem meter. Att han bara rörde sig på tre kvadratmeter togs inte med i beräkningen.
"Okej, förlåt, jag ska bara gå förbi" sa jag och började åter gå mot omklädningsrummet.

Hela vägen tillbaka blev en slags Walk of Shame. Alla gubbarna glodde på mig med misstycke. Jag hade bara svårt att hålla mig för skratt.

Numera ser jag bara på från sidan. Lika roligt det, faktiskt.

Dikt

Tänkte skriva en dikt. Finns inte så mycket mer jag kan göra just nu.

Bara en dag kvar
Allting har gått så fort
Jag har slut på idéer
Stänger av datorn nu

Fint, va?

Ingen inspiration alls

Fick ingen inspitation alls igår. Allt jag kunde tänka på var den dåliga musiken som spelades. Men det finns en anledning till detta.

Hade nämligen glömt mina simglasögon så jag fick köpa nya. Åttio kronor rakt åt helvete! Dessutom var det slut på ofärgade. Det enda färg som fanns kvar var blå. Fick ta dem.

Kände mig som en hippie i dessa glasögon. Det var allt jag kunde tänka på. Att jag såg ut som en hippe. Och att det bara spelades dålig musik.

Mer än så har jag inte att erbjuda. Känner mig så lat också just nu. Aja. Det bryr ni väl inte om. Tack så mycket för att ni inte bryr er! Verkligen! Tack!

13:36

I dag vaknade jag klockan 13:36.

Fattar ni. En jävla minut!

Ilska.

Hur jag kompenserar

Riktiga män kompenserar med sportbilar.
Seán kompenserar med teleobjektiv.

Just nu

Skriver en uppsats om Greenpeace. Fan vad tråkiga de är. Vet verkligen inte vad jag ska skriva.

Har hållt på hela dagen och är nu helt tömd på energi. Tyvärr har jag inte lyckats åstadkomma mer än en sida.

Så jag ber om ursäkt för att jag är helt sämst just nu. Ska snart ner och simma, om jag lyckas samla kraft. Att simma ger mig alltid inspiration.

Sköt om er så länge!

Undrar varför det blev så tyst

Min mormor sitter just nu en våning under mig och ser på teve. Då volymen är så hög hör jag att programet hon ser på är Sex and the City.

Så jag lyssnar lite. En av huvudrollerna (hon med lockigt hår och jobbig röst) tjaffsar med sin pojkvän. Kan inte riktigt förstå vad de bråkar om men det är säkert något väldigt obetydligt.

Bråket är snart slut. Detta grundar jag på att jag istället för röster hör stön. Höga stön. Så som det alltid är i Sex and the City.
Men stönen tystas väldigt snabbt ut. Nu hör jag ingenting av teven.

Konstigt.

Jag kan inte ta mat

Man kan ju anse att det är skönt att ha en mormor som tar hand om en ibland.

Dock kan jag tycka att det går över gränsen när man inte får ta mat själv med motiveringen "Du kan inte."

Helt sanslöst otroligt jobbigt.

Sportlovet

Sportlovet har varit väldigt konstigt. Dagarna har spenderats med att göra absolut ingenting. Bara känna mig lycklig över att jag lever nu och inte på 1700-talet då det varken fanns teve eller datorer. Eller röstfrihet för kvinnor...
Ändå har jag inte tid för någonting. Tid och rum existerar inte hemma hos mig.

Vaknar upp ganska tidigt, tolv ungefär. Ligger kvar i sängen och drar mig obestämd tid. Bara glor ut genom fönstret och låter tankarna flyta iväg - Vad är det egentligen som gör att man ibland drömmer om att man går på toa och sedan pissar på sig?

Rullar ur sängen och går likt en träbent pirat till köket och äter frukost. Det visar sig att en människodag är tre ost-år. Osten är stenhård runt kanterna så största delen hamnar i papperkorgen. Självklart sorterar vi, naturen överlever.

Sedan fylls dagen med multimedia av något slag. Tiden går i intervaller. Ibland snabbt. Ibland riktigt, riktigt långsamt.
Jag kan se på ett program som vanligtvis är trettio minuter långt. Tittar sedan på klockan och det visar sig att två timmar har passerat. Bara sådär!

Utan att jag hunnit uppfatta någonting är klockan tolv. Finns inte speciellt mycket att göra efter tolv. Så jag lägger mig och sover.

Vaknar igen nästa dag. Ganska tidigt. Ett, ungefär.

Ang. vantarna

Angående mina vantar:

Tro nu inte att jag har dålig hygien. Det har jag inte.

Ett par äckliga vantar har väl aldrig skadat?

Världens vidrigaste vantar

Här har vi världens absolut vidrigaste vantar. På dom finns nämligen spår av spott, näsblod, snor, hår, svett, hepatit A, B, C, D, E, F och G, AIDS, klamydia, leukemi, körtelfeber, fågelinsluensan, sars och säkert även piss.

Att lukta på dem är en upplevelse i sig. Alla dofter blandar sig i ett, dock slår lukten av järn från blodet igenom ganska starkt. Den frätande känslan av galla gör sig påmind ganska genast efter kontakt med luktsinnet.

Otäcka små rackare. Borde verkligen tvätta dom snart. Eller ringa Smittskyddsinstitutet.

Collegefester

Nyligen upptäckt internets fenomenala utbud på filmer från collegefester. Underhållande, minst sagt.
De är så pinsamma, amerikanerna.

Favoritfilmerna måste vara när två eller ibland fler personer har sex mitt framför allas ögon. Runt dem samlas massvis med åskådare, mestadels män, och skriker "You fuck that bitch hard man! Fuck it! Fuck it! Fuck it!"
Så vänder sig kameramannen om för att filma publiken. Största delen är lönnfeta, svettiga, flåttiga, vidriga grabbar som spelar coola. När de ser att de filmas vänder de snabbt blicken ifrån sexakten och börjar istället gunga i tack med housemusiken som spelas i bakrunden. Fast man ser att de innerst inne vill gå närmare och spänna upp ögonen för att inte missa någonting.

Då skrattar jag lite. Blir illa berörd, tycker synd om dem. Tänker "Jävla amerikaner". Stänger rutan och skrattar ännu en gång.

Blåtira

Jag har världens största och fulaste blåtira.

Missade bussen

Skulle precis ta mig ner till hållplatsen utanför huset för att ta bussen till station. Jag insåg ganska snabbt att jag inte ens visste när bussen gick. Så istället för att kolla på tidtabellen vid bussen bestämde jag mig att sätta på datorn.

Och sedär, bussen gick för någon minut sen! Alltid lika roligt!

Hålla för öronen i duschen

Har ni någonsin testat att hålla för öronen i duschen och dra huvudet genom strålen? Det låter precis som i en biltvätt. Högtrycksstrålen kommer och passerar. Kommer och passerar.

Mellan strålarna hör man hur dropparna rinner av kroppen och plaskar mot golvet. Man hör också ett sus. Det påminner lite om att lyssna i en snäcka.
Men det här suset är speciellt. Suset låter mer som röster. Röster i en vind, ungefär.

Så man lyssnar lite extra på detta sus. Det blandar sig med ljudet av det droppande vattnet och man blir rädd. Släpper öronen, öppnar ögonen och vaknar till liv igen.

Nyckelbandet

Här är jag och Cilla i sexan.
Visst, jag var fetare än nu.
Visst, jag hade längre och blonderat hår.
Visst, jag gick klädd som en idiot.
Men vet ni vad som är det mest nostalgiska i den här bilden?
Det där fula nyckelbandet som hänger en meter utanför fickan.

De vita prickarna är Playboy-kaniner. Jag minns att Niclas också ville ha Playboy-kaniner på sitt band. Det fick han under inga omständigheter ha! Jag hade ensamrätt på att ha en symbol jag knappt visste något om på mina nycklar.

Dessutom var det inte ett band, utan två. Ett rött och ett svart. Ser ni det? Det hade jag också ensamrätt på. Det fick jag inte ha speciellt länge. Niclas köpte två band även han.
Jag blev rasande på honom. Minns inte vad som hände, om vi slogs eller om jag sprang till fröken, men Niclas hade i fortsättningen bara ett band hängandes ur fickan.
Inte alls lika coolt som två.

Sultan är en hund!

På Celsius går det en trea vid namn Sultan. Sultan är en skrämmande man. Högre än Kaknästornet och bredare än en naturveteskaplig linje går han runt i korridorerna och ser ner på oss ettor.

Sultan verkar tilltalas av att skrämma mig lite mer än de andra. När han får syn på mig i korridoren rynkar han pannan och kisar illsket. Han spänner sina käkar. Går mot mig och tar upp störta möjliga plats.
När han sedan passerat vrider han huvudet 180 grader, som en uggla, och ser på med samma förskräckande blick.
Mycket, mycket obehagligt.

Men här om dagen hände något som fick mig att tappa all den skräckfyllda respekt jag haft gentemot honom:

Jag var på väg mot biblioteket. Framför mig gick två flickor. Snygga flickor. Sådana flickor som kan få den argaste man att bli tre år igen.
Utan vidare vände sig ena flickan om. Hon fick syn på något i andra änden av korridoren och uttbrast som om hon talade med ett djur: "Kom då Sultan! Kom Sultan! Fort Sultan!"
Den andra flickan reagerade och vände sig om även hon: "Fot Sultan! Nej Sultan! Sluta Sultan!"

Då slog det mig! Det var ju så uppenbart! Sultan är en hund! Haha, en hund! Varför ska jag vara rädd för en HUND!

Sultan är en hund!

Ge en förvarning

Okej. Ni som har musik som börjar med en starkt ton på era bloggar - förvarning uppskattas, tack!

Mina mest primitiva sidor väcktes till liv.

Viva la Vida

RIX FM spelar just nu Viva la Vida...

...

...Jag orkar inte mer.

Paradis

När jag väntade på tåget, i svinkylan, kom det in en man i kuren där jag satt. Han var blatte med stor näsa och var klassigt klädd med rock och mörkblå jeans. Han bar på en bukett blommor. Håret var stylat och skägget rakat. Han luktade till och med gott.
Detta fick mig att dra slutsatsen att han skulle till sin flickvän. Alla hjärtans dag, ni vet.

Han ställde sig bredvid mig och dumpade sin axelväska på bänken jag satt på. Mannen började gräva lite. Jag hörde hur det prasslade om innehållet.
Ur väskan drog han upp en ask Paradis. PARADIS! Dessutom var den inslagen med transparent plast och röd rosett.
När jag såg asken hörde jag nästan hur mitt hjärta skrek.

Alltså. Jag förstår att han ville vara söt. Och det anses väl sött att köpa choklad till sin partner. Men Paradis. Herregud. Det skulle jag köpa om jag hälsade på någon avlägsen släckting. En gammal avlägsen släckting.

Paradis. Stackaren kommer inte få något ikväll.

Tejp

Just nu sitter jag och drar loss ett paket med tejp som virats runt mitt knä. Det gör hemskt ont.
Framför mig har jag ett litet dilemma. Ska jag dra av allt fort eller ska jag ta lite i taget?

UPDATE: Jag drog av allt fort. Jag antar att det känns så här att använda epilator. Tjejer, ni får all min sympati.

Alla Hjärtans Dag

Jag avskyr när folk förkortar Alla Hjärtans Dag "Alla <3-ansdag"

Tiden som går åt att förkorta är ju längre än tiden det tar att skriva ordentligt!

Lägg av med det!

Ja, jag är bara bitter för jag inte har någon speciell att spendera dagen med.
NOT!

Tanten med ciggen

Dagen är torsdag och jag står och väntar på bussen som ska mig till en fotbollsplan. Mitt sällskap är två fjortisar, tjejer båda två. Ena sitter på en papperskorg och den andra står bredvid. Papperkorg-fjortisen sitter med mobilen uppe och spelar musik. Byter låt efter tre toner.
Det gör mig galen, det där. Jag vill bara skrika på henne. Hon misshandlar ju musik! Om man kan kalla et musik, det vill säga.

Efter fem minuter ansluter sig en kille. Han ser lite konstig ut, lite borta. Han bär helsvart klädsel med en ful mössa. Han hälsar inte förens han står en meter ifrån sina vänner och då gör han det med separerade fingrar. Vilken tönt, tänker jag.

Trion samtalar men jag lyssnar inte.

Efter yttligare någon minut hör jag en av tjejerna, vet inte vilken av dem, säga "Ursäkta, har du någon cigg?" Hennes röst är en blandning mellan cool och rar. Lite förvirrande tycker jag, vill hon vara cool eller vill hon vara snäll?
Jag vänder mig om och ser att en tant plötsligt uppstått och att hon har en nytänd cigarett i mungipan. I handen håller hon ett cigarettpaket med rött lock. Vad märket är ser jag inte.

"Hur många?" frågar hon. "En" svarar fjortisen som suttit på papperkorgen. Nu står hon på marken, som normalt folk.
En vild disskution bryter ut bland de tre. En räcker ju inte, påpekar killen. Kompromissen blir att killen och den andra tjejen får dela på en.
Fan vad äckligt, tänker jag.

Tanten räcker fram två cigaretter. Ungdommarna tar emot och tackar.
Men tanten börjar predika för trion. "Ni barn borde inte röka" säger hon. Vilket satans jävla hyckleri, tänker jag.

Fjortisarna frågar hur länge tanten rökt. "Sedan jag var tretton" svarar hon. Fjortisarna fortsätter fråga hur gammal hon är nu. "Sextio", svarar tanten.
"Ooooh shit!" säger ena fjortisen. "Jääävlarrr" säger den andra. Killen säger ingenting. Tanten skrattar.

En konversation tar fart. Det är mest den sextioåriga tanten som talar. Då och då fyller ungdommarna ut med något instämmande läte.
Till en början förklarar tanten att rökning är dåligt för tänderna. "Mmm" säger tjejerna och killen i kör.
Konversationen byter spår. Det visar sig att tanten jobbar med proteser. Interessant, tänker jag.
Hon gör reklam för hennes företag till fjortisarna, "Ifall ni behöver en protes någon gång, kom till oss då."

Från ingenstans rekomederar tanten killen att snusa istället för att röka. "Jag snusar nämligen också" tillägger hon. "Oj" säger ena tjejen. "Gör du?" säger den andra häpet.
För första gången under konversationen öppnar killen munnen: "Vad snusar nu?" frågar han.
"General" svarar tanten.
"Yeah, nice" säger killen.

Buss nummer sju rullar upp till hållplatsen. Alla stiger på och sprider sig på olika platser. Skönt, tänkter jag.

Första trekantsmackan

Åt min första trekantsmacka någonsin idag. Fetaost, oliver och paprika var det på den.
Jag har alltid velat äta en sådan macka men det har aldrig riktigt kännts rätt. Men idag, då kom läget!

Jag tror aldrig jag varit så besviken i hela mitt liv.

Martin spelar på sin mobil

Vi satt i matsalen när Martin tog upp sin mobiltelefon. "Asså, jag har laddad ner värsta friidrottsspelet" sa han samdigt som han knappade på sin telefon.
Jag antar att han startade spelet, men plötsligt sjönk han in i trans. Martin var så inne i spelandet att han knappt märkte något av det som hände runt omkring honom. Ibland gav han ifrån sig ett "Abow" men inte så mycket mer.

Martin fick en ny High Score och sken upp. Visade skärmen till Fredrik, som försäkring på att han verkligen hade gjort det.

Som ni ser hade även Fredrik börjat spela på sin telefon. Martins spelberoende skapade en trend. Nu satt duon tysta tillsammans medan jag och Micke satt och tittade på.

Martin återgick till sitt spelande. Denna gång var han lite mer lättirriterad än innan. Jag försökte stänga av hans mobil några gånger utan att lyckas. Han blev argare och argare för varje gång. Tillslut sprack det: "MEN ÄRU CEPE ELLER?" utbrast han. Jag bara skrattade.

Martin blev avbruten i sitt spelande. Ser ni ansiktsuttrycket? Säger inte det en del om hur han kände? Vrede. Förtvivlan. Ångest. Martin påpekade att jag var dum i huvudet som hela tiden tog kort. Jag bara skrattade.

Det är oklart vad Fredrik tänker. Det ser nästan ut som att han skäms. Skäms han över mig? Skäms han över Martin? Eller skäms han över sig själv?

Efter cirka fyrtio minuters väntan gick jag och Micke till biblioteket för att han skulle skriva ut något. Minns inte vad.

Men ingen av Martin eller Fredrik följde med. De satt där, tillsammans, och spelade. Är de inte fint, egentligen? Lite som Titanic.

När gruppen åter samlades hade Martin fortfarande mobilen i handen med blicken fast fokuserad på displayen.

Visst ser det ut som om spelet var på liv och död. Jag tror att det i viss mån även var det.

Min föredetta bundsförvant Mikael gav vika och började spela även han. Du var det bara jag som inte hade spelat någonting.

Efter kortet var taget slutade en lektion i klassrummet som ligger precis utanför bilden. Ut kom ett trettiotal elever. Några mer bekanta än andra.

De bekanta samlades i en ring runt Martin. Vid ett tillfälle stod de fem stycken runt honom, alla hade tydligen samma spel. Det började diskuteras vem som hade bäst High Scores.

Martin hade inte bäst rekord. Han förklarade det med: "Jag har ju bara spelat det i en dag."

Sen började spanskan. Martin fortsatte spela in i det sista.
När han tillslut la ifrån sig mobiltelefonen såg man separationsångesten gro i hans ögon.
Spanskan var sista lektionen. Efter det vet jag inte vad som hände. Han började säkert spela igen. Antagligen spelar han fortfarande.

Apajävlar

Zillah och Totte, vinnarna av Talang 2007, har släppt en CD.
På CD:n finner man låtar så som: "Jobba Som En Apa", "Apväder", "Varje Apa Har Sin Dag", "Apa Efter" och "Det Låter Apa."

Som bonus får man även låten: "Apajävlar - En Tribute Till Poliserna i Malmö"

Slalom på tågstation

Alla har vi våra sätt att sysselsätta oss på. Hemma eller någon annanstans.
Den senaste tiden har ganska många av mina dyrbara minuter gått till spillo i väntan på försenade tåg. Men jag har under dessa minuter upptäckt ett helt hav av saker jag kan fördriva tiden med.
Idag provade jag något nytt:

Jag lurkade runt på plattform 1. Plattform 1 är den plattform där SJ:s InterCity tåg från Stockholm anländer.
Jag smög runt lite, försökte att inte se alltför suspekt ut. Väntade på att tåget skulle komma.
När spåret började ringa sitt karaktäristiska ring gjorde jag mig beredd.

Tåget rullade in och dörrarna öppnades. Ut strömmade hundratals människor, alla gick åt samma håll.
Då gjorde det jag väntade på att göra. Jag gick rakt in i massan av liv. Jag gick serpentin i motsatt riktning till resten av flocken.
Vänster, höger, vänster, höger. Som Anja Pärsson.
Jag var hela tiden i vägen. Ansiktsuttrycken jag mötte sa en hel del. Jag var inte speciellt omtyckt.

Efter trettio meter av slalom var jag framme vid spår 0, samtidigt som tåget rullade in.
Timingen var perfekt. Så jag gick på och åkte hem.

Lektion utan lärare

Ögonblicket läraren försvinner ur klassrummet förvandlas klassen från att ha varit lugn och välarbetande till kaotisk och underpresterande.

Dålig techno strömmar ur mobiltelefonerna. Tonerna blandas och bildar någon konsig form av remix. Man hör inte riktigt vilka låtar som spelas, man hör endast ljud och rytm.
Några dansar till ljudet - de bakar pizza, går och handlar och steker pannkakor. Andra tittar på och skrattar.

Alla oockuperade stolar sprider sig till lite här och var. En stol står på ett bord. Andra ligger på golvet med benen pekandes rakt uppåt. Men de står absolut inte vid sin respektive bänk.
Varför det blir så kommer förevigt förbli en gåta.

Vissa ställer sig vid tavlan. Ritar någon förolämpande figur och drar pilar till den. Eller leker lärare. Eller så ändrar de på det som redan står på tavlan så att något oförskämt plötsligt uppenbarar sig.

Precis innan lektionens slut kommer läraren in igen. Blixsnabbt återvänder alla till sina platser. Musiken stängs av och skratter dör ut.
Då frågar läraren: "Har det gått bra?"
"Jaaa." svarar alla i kör.
Så tar vi våra helt tomma papper, lägger dem i en hög och vandrar vidare till nästa lektion.

Balanserad meterstav

Håkan (till höger) lyckades balansera en meterstav perfekt och ville att ögonblicket skulle förevigas.
Det ni ser här ovan är det mest glamorurösa ögonblicket i en fysikers karriär.

Tänk att få vara med om något sådant.

Vit blogg

Just det, min blogg kommer i framtiden vara vit.

Naken i teve

Är det inte väldigt kul hur man inte får visa sig naken i amerikansk teve? Det gör hela upplevelsen av att se på teve något bättre.

Till exempel: Ett par ligger i sängen och pratar om det sex de nyss hade. Plötsligt ringer telefonen. Mannen reser sig upp för att svara. Nämen titta, han hade visst kalsonger på sig!
I och för sig kanske han hade ett par med en sådan ficka med ett kryphål i.

Nåja.

Segregerad klass

Vår klass är en segregerad sådan. En tredjedel av klassrummet täcks med flickor sittandes tätt ihop som fåglar en kall vinternatt. De andra två tredjdelarna tas upp av oss killar som sitter utspridda lite varstans.
Denna separation kanske inte är så iögonfallande egentligen. Förutom på fysiklektionerna, det vill säga:

Vår fysiklärare heter Håkan och är från Happaranda. Håkan är lite lustig. Håkan gillar att dra en vitts ibland. Eller så berättar han en anekdot. Eller något annat underhållande.
Det är under Håkans små snilleblixtar splittringen av klassen syns som mest.

Håkan säger någonting.
Från den femenina delen av klassrummer hör man hur tjejerna fnissar hysteriskt åt något ganska tråkigt.
Killarna säger ingenting utan sitter och kollar lite konstigt på varandra och komunicerar endast genom ögonen.
Håkan skrattar han med.
Kvinnorna forsätter att fnissa. Sådär som flickor fnissar, ni vet, högt och pipigt och gulligt och äckligt.
Killarna blir upprörda. Vrider sina huvuden mot jäntorna och kollar sedan på varandra. Alla tänker samma sak: Vad fan är det som är så roligt?
Håkan skrattar fortfarande.
Efter ett tag får tjejerna andnöd och tvingas till allas lättnad äntligen hålla käften.

Men det tar inte slut där, nej. När flickorna fått tillbaka sin luft säger Håkan något ganska tråkigt, igen, och allt börjar om.
En ond cirkel.

Ni förstår

Just nu är jag lite korkad. Bara lite.
Tröttheten jag känner på grund av en vecka utan ordentlig sömn har orsakat en massiv huvudvärk.
Vilket bidrar till tröttheten.
Jag är varm som en... något varmt.
Det jag har att göra är att skriva en uppsats och göra en PowerPoint till imorgon.
Uppoffringar måste göras.

Ni förstår, eller hur?

Pojkar med svärd

Det gick just förbi två pojkar som såg ut att vara i trettonårsåldern och bar på svärd. Ena bar på ett plastsvärd och den andra ett svärd av trä.

Jag följde dem med blicken i kanske tio meter, tills de var utom synhåll genom fönstret. Tänkte lite på vad jag just sett. Tyckte det var roligt. Blev lite varm i hjärtat, av någon anledning.

Sen var stunden förbi. Livet fortsätter.

Det ser ljust ut/OMG

Det ser ljust ut!

(Alternativ undertext)
OMG OMG OMG OMG OMG!

Självinsikt

Under tiden jag skrev nedanstående inlägg fick jag lite självinsikt. Vilken hemsk människa jag är.

Äh, skit samma. Det är ändå bara jag som inser det. De andra blir bara glada för kommentaren.

Mitt sätt att kommentera

När jag är på rethumör tycker jag det är kul att kommentera saker. Bloggar är ett bra exempel. Framförallt bloggar jag misstycker om.

Men jag är lite speciell när det kommer till att kommentera dessa bloggar. Istället för att skriva hatkommentarer skriver jag vänliga, uppmuntrande kommentarer. Jag skriver hur jag tycker bloggen är "jätte bra." Jag visar sympati när skribenten är på dåligt humör. Jag ber bloggaren skriva mer dikter för den skriver ju så bra!
Jag låtsas vara en bästa vän på internet.

Och de blir så lyckliga för kommentaren. Svarar så glatt och tackar så hjärtligt. Skriver en dikt gör de också, ibland.

När jag sitter framför datorn och ser det fnissar jag för mig själv. Ha ha. Så lättlurad man kan vara!

Karin på Mekonomen

Ser på teve, reklamen för Mekonomen visas.
Jag stör mig ofantligt mycket på kvinnan som talar med kunden i telefon. Att hon ska upprepa allt personen i andra änden säger.

Karin: Mekonomen direkt, det är Karin.
Kund: Hej!
Karin: Hej! Privat eller företag?
Kund: Privat. Servar ni alla bilmodeller?
Karin: Ja, vi servar alla bildmodeller.
Kund: Bra, jag har en Volvo v70
Karin: Okej, du har en Volvo v70. Just nu får alla volvoägare sjuttio procent rabatt på service.
Kund: Oj, det låter bra! Är det orginaldelar?
Karin: Självklart är det orginaldelar!
Kund: Gäller alla garantier?
Karin: Ja, absolut, alla garantier gäller!
Kund: Vad bra!
Karin: Ja, det är jättebra!
Kund: Sluta upprepa det jag säger.
Karin: Okej, jag ska sluta upprepa det du säger.
Kund: Men, sluta då!
Karin: Jag har slutat... då
Kund: Det har du ju inte.
Karin: Det har jag ju inte.
Kund: Va?
Karin: Va?
Kund: Lägg av!
Karin: Ska jag lägga av?
Kund: Ja.
Karin: Ja.
Kund: Du fortsätter ju!
Karin: Jag fortsätter ju inte!
Kund: HEJDÅ!
Karin: HEJDÅ!

Transfetter

Jag åt en liten pizza hos Marcus innan träningen. Nu är jag illamående och det smakar skit när jag rapar.
Jävla transfetter.

Nu måste jag plugga.

Facebook-händelser

Jag är så trött på alla dessa händelser som hela tiden ska komma up på Facebook.
När man loggar in har man fem stycken. Kul, tänker man först - någon kanske har kommenterat en bild.
Så man klickar på den röda pratbubblan längst ner till höger. Där står det:
"A friend just answered the question 'Do you think Seán Gray has ever had a threesome?' about you."

Vad är det för idiotisk fråga? Helt ärligt, varför svarar ni ens på de frågorna? Vad ger det er? Kommer ni kunna se er i spegeln och tänka "Jag har gjort något som betyder idag!"
Kommer ni det?
Nej, det kommer ni inte. Nästa gång mitt namn kommer upp svarar ni inte på den. Fattar ni det? Annars ska jag söka up och trackasera er. Ni kommer bli utsatta för psykisk tortyr. Jag kommer ringa er mitt på natten, prutta i telefonen och lägga på. Ni kommer inte sova en blund.

Nå, slutar ni upp med det?
Ja, tänkte väl det.

Svar på frågan: Ja, jag har haft massor med gruppsex!

Hablabajs

Om man ska böja ett verb i imperfekt i 2:a person plural på spanska läggs ändelsen "abais" till efter stammen. Till exempel böjs verbet hablar - hablabais.

Detta orsakar ett fåtal skratt lite då och då.

Du kan inte stoppa mig

Kände mig nostalgisk och bestämde mig för att se på gamla klipp från Junior Eurovision. Fastnade för Sveriges bidrag 2003. Inte för att det var bra, utan det ver var helt otroligt dåligt. Jag kan inte undgå att tänka hur dåliga de andra bidragen måste varit att det här blev framröstat till finalen.

Hur som helst. För några år sedan såg jag den brunhåriga tjejen i duon på busshållplatsen utanför skolan. Hon bor ju i Knivsta.
Hon stod så nära. Det var bara en väg som skilde oss åt. Hon hade på sig en skinnjacka och hade nästan rakat, blont, hår. Hon såg farlig ut.
Plötsligt fick jag ett infall. Det kom från ingenstans: "Gå och be om en autograf." Jag tjaffsade emot mig själv "Nej, det kan du ju inte göra! Hon kommer döda dig!"
Jag fick känslan av att det satt en ängel och en demon på vardera axel och viskade i mina öron.
Gör det! Gör det inte! Gör det! Gör det inte!

Efter mycket om och men vann demonen. Jag samlade mod och gick över gatan. Hjärtat bultade i samma tackt som en kollibri flaxar med vingarna. Jag blev nervös. Varför började jag ens gå mot henne? Det var för sent att vända nu, det skulle bara se konstigt ut. Det kändes som att alla barnens blickar följde mig.
Efter vad som kändes som en evighet stod jag vid henne. Hon vände sig om och såg förvånat på mig.

Innan jag hann tänka sa jag "Kan jag få dig autograf?"
Hon log mot mig. "Ja, visst!" sa hon och frågade vad jag hette.
"Seán. S-e-á-n" svarade jag.
Hon tog papperet jag hade med mig och skrev sin hälsning på det.
"Till Seán från (signering)
Kram!<3"
Sen vände jag mig om och gick mot mina vänner igen, samtidigt som jag viftade med papperet i triumf.

Men låten är fortfarande dålig.

Veni, vidi, vici

Ceasar skickar ett brev till senaten - Seán moderniserar och skickar sms till hela kontaktlistan.

Principen är den samma.

Arga kommentarer

Jag har ett komplicerat förhållande till ilskna kommentarer. Jag både hatar dem och älskar dem på samma gång. Låter väldigt klyschigt men så är det.
De kan få en att skratta till man gråter och sen tappa livslusten. Var är männskligheten på väg?

Jag har fått många hatkommentarer genom åren surfandes på internet. På Lunarstorm, Playahead, Bilddagboken och bloggen. Alla har varit likadana. Det är nästan som om det finns en mall för hur man ska skriva en arg kommentar på bästa sätt.
I den mallen står det att man måste skriva så osammanhängande som möjligt. Att alla förolämpningar ska ligga på samma nivå som att kalla någon en bajskorv. Det ska inte finnas någon tanke bakom kritiken, allt ska bara gå ut på att vara så dum som möjligt. Och att man måste vara anonym (det har jag visserligen inget emot då jag vet att det ibland kan vara svårt att stå för vad man gör, jag är ju också människa.)

Men en sak jag verkligen inte förstår är varför folk tar internet på ett så stort allvar? För så är fallet de flesta gångerna. Att någon tagit något på ett större allvar än vad som var menat från början.
(Förmågan att kunna uppfatta vad som är ironi lyser även den med sin frånvaro.)

Jag tycker folk ska slappna av lite. Inte vara så spända. Ta cybervärlden med en nypa salt, liksom.

Inspirationen för detta inlägg kom från en kommentar jag fick på nedanstående inlägg. Läs om ni vill men jag avstår från att kopiera den hit då den inte riktigt hör till ämnet.

Talande svartrockare

Varje gång jag ser en svartrockare tala blir jag förvirrad. Jag vill bara gå fram och säga "Men, kan du prata? Det visste jag inte."
Men jag gör inte det.

NI

Jag är inte med på engelskalektionerna. Detta beror på att jag redan kan engelska. Istället får jag uppgifter att göra hemma.
Att jag inte behöver vara närvarande vill jag gärna påpeka för mina klasskamrater innan varje lektion. Därför svarar jag alltid med ett ni om någon frågar något om ämnet. Till exempel:

Fråga: Vad har vi nu?
Svar: NI har engelska.

Fråga: Var har vi engelska?
Svar: NI har där uppe.

Jag betonar ni så mycket det går. För mig har ett betonat ni samma baktanke som ett betonat namn hos kändisarna. Nämligen att jag är speciell.

Bara en sån sak som gör vardagen lite ljusare.

Avslapnings-dvd

Mamma har köpt en dvd på El Giganten. En avslapnings-dvd för 49 kronor.
Dvd:n visar ingen film utan visar en vacker landskapsbild på skärmen. Samma bild visas i tjugo minuter, sen ändras bilden till någon annan snarlik bild. En bild på en solnedgång, typ.
Samtidigt spelas lugn musik. Alla låtar låter precis likadant. Det finns ingen annan föklaring till det än att artisten måste vara BWO.

Nu har dvd:n stått på i över två timmar och jag har just stigit över tröskeln till total psykisk obalans.

Måste... Döda...

Vardagliga ord

Vardagliga ord jag inte vet betydelsen av 1:

Amortering

Big blind - Little blind

On one eye I am little blind. On the other I am big blind.
You see?

Kan mycket väl vara det roligaste jag åstadkommit under hela min livstid. Och då var det ändå ett och ett halvt år sedan.

Jag ser

Saker jag ser just nu:

• Mikrovågsugn i rostfritt stål. Tror jag, den är silvrig i alla fall.
• Tekokare, även den i rostfritt stål. Tror jag, den är också silvrig.
• En klocka. Visarna står på 02.24. Silverfärgad, vet dock inte om det är rostfri.
• Kastrull med lock. Kastrullen är grön och väldigt gammal. Locket är silvrigt. Antagligen rostfritt.
• Telefon. Skypephone, riktigt billig och bra. Silver men i plast.
• Smörkniv med plastskaft. Ett väldigt färgrannt sådant. Formen på skaftet påminner om fiskar. Bladet är silvrigt. Kan inte se några rostfläckar här ifrån. Orkar inte ställa mig upp.
• Stor tekopp och ett antal fat. Vita men med silverton. På koppen går två svanar med rosetter runt halsen. Koppen har värmts i mikron, det ser man på att det är sprickor under klarlacken.
• Sändare till telefon. Matchar telefonen med silvfärgad plast.
• Diskbänk. Ingen tvekan om att den är rostfri. Färgen påminner om silver. Ja, det är nog silver.
• Glasögon med silverbågar.
• Brödrost för skivat bröd. Inte att förväxlas med ugnen som används för limpor. Vitt skal med insida av silverfärgad stål. Eller något.
• Vattenkran. Silverfärgad men av krom. Bling bling!
• Choklad med täcke av folie. Glänsande i bekant färg.
• Dator av märket Dell. Skal av plast i färgen silver. Tangenterna är också silver. Dock inte lamporna, de är blå.
• Termos ståendes på ett av skåpen. Klara nyanser av silver. Rostfriheten ser jag enda här ifrån.
• Insida av samma termos. Silverfärgad och blänkande. Detta för att värmen ska hållas kvar.

Nej, nu orkar jag inte mer.
God natt!