Ilska

När jag använder hjärnan ser jag arg ut, alltid. Hur glad jag än är ser jag ut som en potentiell mördare. Men det är jag inte. Hoppas jag.
När jag läser. När jag tänker. Jag jag skriver. När jag räknar.
Hur jag ser ut vet jag inte själv. Men jag tror i alla fall jag rynkar pannan och kisar. Och drar ihop ögonbrynen så de liknar en fågel i flygt.

Ni förstår att det är en skrämmande syn.

Min släkt kommenterar det väldigt ofta indirekt. Min mormor speciellt. Och jag blir så arg och irriterad på det.
Det första hon gör när jag ser ut så är att springa fram till mig och fråga om jag är arg. När jag säger nej frågar hon om jag är säker. När jag säger ja, jag är säker säger hon okej.

Men hon tror mig inte. Hon går vidare till någon annan och frågar om jag är arg. Den andra personen vet ju så klart inte, så den slänger en blick åt mitt håll. Där sitter jag och ser ut som en mördare, så personen känner att den måste fråga.
Jag får en till fråga. Jag svarar nej. Personen frågar igen, jag svarar nej.

Min mormor får svaret. Nej, Seán är inte arg. Men hon är fortfarande orolig. Det är hon hela tiden.
Hon frågar igen. Jag svarar nej.
Men jag ljuger. Nu har jag blivit arg. Arg för att jag kom.