En gåta

Undrar en sak: Har tjejer ett mycket hårdare liv än oss killar. Med ideal och sådant trams. Eller är det bara så att killar handskas med problem på ett annat sätt. Utan att gnälla.

Har tänkt på det länge. Inte funnit svaret ännu.

Just nu

Just nu:

Valborg i morgon. Det faller inte mig i smaken. Antar att många känner en viss glädje över det. Att världens onödigaste hödtid snart är här. Inte jag. Men jag är ju jag och ni är ju ni.

När jag i skrivande stund ser ut genom fönstret ser jag grönska. Våren är här. Samtidigt är det väldigt grått. Regnet känns nära men det betyder väl inte speciellt mycket det här landet. Ibland regnar det när solen skiner, liksom.

Skolmaten idag var ganska god. Rostbiff med potatisgratäng. Plus ett berg av sallad. Mina klasskamrater påpekar ofta att jag tar för mycket sallad. Men vad ska jag göra då? Det är ju gott! Efteråt fick vi glass. Mm, glass.

Ibland kan jag tycka att världen är lite tråkig. Just nu är det lite så. Men det går nog över snart. När all det äckliga GRUSET på DAMMET är bortsopat från gatorna. Uppsala kommun är inte speciellt bra på det där med att sopa.

Det var allt.

Om jag ändå kunde få tillbaka mitt vatten

Hällde upp ett glas kallt vatten. Tog en klunk och blev uppfriskad. Kan mycket väl varit den godaste klunken någonsin.
Sedan, som om Gud ville jävlas med mig, slängde jag automatiskt ner en C-vitamintablett med apelsinsmak i mitt vatten.

Efter att jag tog den här bilden sveptes det ännu inte helt blandade innehållet i glaset. Inte speciellt aptitlikt. Inte alls.

Städdag

Sveriges största högtid är inte Jul, Påsk eller Midsommar. Inte Hanukka eller Norooz heller. Sveriges största högtid är den årliga städdagen som varje förening har i slutet av april.

Det är ett fenomen för mig, det där. Har aldrig riktigt förstått mig på det. Att människor anordnar en dag då man samlas för att städa. En dag då alla känner alla. Man häslar på varandra. En dag då alla tanter går runt osminkade med risigt hår och fula kläder. Leendes som om det vore den bästa dagen någonsin. Gubbarna glider omkring med mjukisbyxor, glasögon och linne. Svettiga och maskulina.
Sedan, när allt är klart, samlas man och äter korv.

Svenskar, vad är det för folk?

Min dag

Min dag:

Vaknade klockan halv två och lade mig framför teven. Såg Richie Rich. Ganska bra, förövrigt.

Gick efter en timme ner till ICA för att köpa mjölk. Köpte mjölken och gick tillbaka hem.

Åt frukost. Mjölken avnjöts i form av O'boy.

Lade mig framför teven igen. Tror jag. Lite luddigt minne från den tiden av dagen. Måste inte ha gjort något speciellt.

Klockan halv fem åkte jag och mamma till MIO. Det var stängt sedan en halvtimme tillbaka.

Åkte till Knivsta för att se mormor som just anlänt från Iran. Hon sov.

Då jag under dagen försökt få tag i Marcus utan att lyckas åkte jag hem till honom och knackade på hans fönster. Familjens bilar stod parkerade utanför men det fanns inga tecken på liv inne i huset.

Åkte vidare runt Knivsta. Tidsfördriv, liksom.

Åkte tillbaka till mormor som var vaken. Hon fick sin puss och sin kram. Jag gick sedan ner och såg på Simpsons.

Åt mat.

Fick tag på Marcus men han ville inte säga var han hållt hus. Han ville inte heller hitta på något.

Åkte till Marcus, trots att han inte gått med på det. När jag stod utanför hans fönster skickade han hem mig, fastän jag hörde hans far ropa att han skulle släppa in mig.

Åkte vidare på min longboard. Jag älskar mig longboard.

Väl hemma skruvade jag lite på hjulen. De satt lite löst. Skruvade även lite på truckarna. De satt också lite löst.

Satt mig vid datorn. Skrev ett riktigt dåligt blogginlägg för sakens skull.

Slut.

Tja

Tja, bra eller?

Tant mot kärnvapen

Uppsala, Stora Torget. En grupp av fem cirka sextioåriga tanter protesterar mot kärnvapen med hjälp av något som ser ut som ett lapptäcke. Ingen av de passerande människorna visar något intresse.

En av kvinnorna i sällskapet kommer fram till mig och Sem med ett papper i handen. Hon ställer några frågor. Undrar om vi vill ha atombomber. Vi svarar nej. Hon räcker fram en lista med ett ynka namn på och ber oss skriva under. Vi tackar nej. Hon försöker sedan övertyga oss:

Tant: Vet ni vad NATO är?
Vi: Ja.
Tant: Visste ni att de i år kommer att ha övningar i en tredjedel av Norrland med flygplan som kan bära på kärnvapen.
Jag: Nej, men ingen vill ha Norrland i alla fall.

Jag får en arg blick som svar.

Ensam hemma

När jag är ensam hemma förvandlas jag. Jag blir som en annan varelse. Ett moster. Jag går runt och kommenterar teven. Härmar någon ful reklamröst. Säger att någon i något problemrelaterat program är dum i huvudet.

Om jag gör något att äta använder jag hela köket. Varenda kastrull eller stekpanna i min närhet. Tio tallrikar. Ett tjog gafflar och två tjog knivar. När maten konsumerats låter jag allt ligga. Tänker "Tar det där sen."

Jag ger ifrån mig onödiga ljud. Knäpper med fingrarna. Visslar genom tänderna så en väldigt hög ton fyller hemmet.
Ibland blåser jag luft genom läpparna så att jag låter som en dålig visselpipa. Eller en motor.

Är det bara jag som är sådan? Är jag onormal? Är jag det? Snälla, låt det inte vara så.

Min första rulle

Ett minne jag har från ganska många år tillbaka. Jag och min vän Daniel är hemma hos honom. Vi vill se på Kalle Anka, helst något med Knatte, Fnatte och Tjatte. Daniel säger att han har en film med alla våra favoriter. Säger att filmen finns i filmskåpet. Vi går till vardagsrummet, sätter oss framför skåpet och börjar rota.

Där finns många, många filmer. Vi letar och letar och letar igenom den stora mängd band som samlats där under åren. Ingen Kalle Anka.

Vi rotar vidare, nu längre bak i skåpet. Jag tar fram ett antal filmer och staplar dem på varandra så att jag lättare ska kunna gå igenom dem. Jag tar upp ett band, examinerar det och lägger undan det. Men det finns en film som fångar min uppmärksamhet. På framsidan av den filmen syns en gul bil, som i Baywatch, och runt om den står nakna män och kvinnor.

Jag vänder på fodralet och tittar på baksidan. Där finns små, små rutor med bilder ur olika scener. Nakna män och kvinnor även där. Jag vänder blicken mot Daniel och upptäcker att även han sitter och analyserar det vi har framför oss.
I samma ögonblick gör Daniels mor entré. Hon får syn på oss där vi sitter och undersöker VHS:en. Hon reagerar förvånandsvärt snabbt, går fram till oss, tar bandet ur våra händer och säger "Där får ni inte vara!"

Min första erfarenhet och pornografi.

KOSS-hörlurar

Ett medelande till de två tredjedelar av Sveriges befolkning med KOSS-hörlurar. Mer specifikt: Ett medelande till den tredjedel av Sveriges befolkning med KOSS-hörlurar som bär dem åt fel håll.

Jag ber er personligen att sluta upp med det. Så fruktansvärt jobbigt att se er när ni går runt med den runda delen av hörlurarna framåt. DET STÅR FÖR FAN RIGHT OCH LEFT PÅ DEM! LÄS!

Alltså: Den runda delen skall peka bakåt, i motsatt riktning till näsan.

Pappa som fotograf

Bad min far fotografera mig när jag såg cool ut med brädan. Så där cool som Ryan i "Life of Ryan". Han sa att jag borde be hans flickvän istället. Jag sa att jag ska lära honom ta kort. Ångrar att jag sa så:

Första bilden: Ville se om min far verkligen var dålig eller om han var ödmjuk. Det visade sig att han var bland det sämsta jag sett. Någonsin.
Fel: Mina ben - avkapade. För mycket "ingenting" över mitt huvud. SKÄRPAN FINNS INTE!
Jag lärde honom att: Hålla kameran ordentligt. Komponera korrekt.

Andra bilden: Efter den personliga coachningen poserade jag igen. Är jag inte sjukt cool, egentligen? Speciellt posen, lutad mot en stolpe med blicken vänd bort från kameran mot oändligheten. Så där avslappnad och skön som en skejtare ska vara. Vem bryr sig om skolan, liksom? Men trots min coolhet är bilden inte perfekt, vilket helt och hållet är pappas fel.
Fel: Skärpan. Fortfarande för mycket tomrum över mig. Avkapade fötter.
Jag lärde honom att: Fokusera ordentligt.

Tredje bilden: Då förra bilden blev som den blev tvingades jag att åter posera på mitt egendomliga sätt. Posen är prickfri, som vanligt. Mitt ansiktsuttryck kan dock diskuteras. Här märker vi dessutom hur dålig min far är på att lära sig nya saker. Helt otroligt.
Fel: Allt som varit fel de två tidigare bilderna.
Jag lärde honom: Ingentling. Jag slog honom över huvudet och hoppades att innehållet skulle falla på plats.

Fjärde bilden: Gav upp mitt tidigare försök då min far inte lyckades fånga min coolhet på bild. Kände för att ha en actionbild istället. Ett sådant foto som i framtiden kommer vara idolkort.
Fel: Jag är alldeles för långt bort från kameran.
Jag lärde honom att: Zoom:a.

Femte bilden: Pappa tog zoomen "to the extreme". Förstår inte hur man lyckas med det, borde han inte se det innan han trycker ner slutaren?
Hur som helst. Har jag inte himla checka strumpor? H&M, pris minns jag inte.
Fel: Det ser ni själva, hoppas jag.
Jag lärde honom att: Zooma ut!

Bästa bilden: Mannen som befruktade min mamma började få kläm på det här efter ett antal genomgångar och testbilder. Jag menar att om man ser tillbaka på tidigare foton kan man se en klar förbättring. Men det är fortfarande inte perfekt. Bilden ovan är den bästa bilden i serien.
Fel: Ingenting viktigt. Solen, möjligtvis.


Sista bilden: Efter att ha sett mig se cool ut trodde pappa han kunde göra detsamma. Tycker inte jag. Inte alls.
Fel: ALLT!
Jag lärde honom att: Hoppa av.

Darth Vader

Tvättmaskinen är igång på nedervåningen. Hör hur det tumlar runt kläder i den. Men det konstiga är att tvättmaskinen med jämna mellanrum, var femte sekund ungefär, ger ifrån sig ett "Jijh jijh." Låter nästan exakt som när Darth Vader andas i Star Wars.

I feel the force!

Finns Han?

Saker som talar för Guds existens:

• Reklamationsrätten
• Jessica Alba
• Min oslagbara humor
• Nerförsbackar
• Oparfymerad handkräm
• Longboard
• Pruttar och dyligt

Saker som talar emot Guds existens:

• Folk som använder smileys i överdriven mängd, i synnerhet xD
• Se ovan

Fortsättning följer...

luktar illa

Något luktar illa och jag har en känsla att det är jag.

Boys and Girls

Jag ser killar tillsammans med tjejer långt snyggare än de själva allt oftare. Kan inte riktigt komma på varför det plötsligt blivit så. Stör mig lite, faktiskt.

Det roliga är dock att ingen av dessa killar inser att sin partner ligger utanför gränserna för vad som vore acceptabelt. Killar har ju den förmågan att tycka de är mycket snyggare än vad de egentligen är. Tydligen.

Hur som helst. Min framtid ser ljus ut!

Tillbaka

Nu är jag tillbaka!

Bättre än någonsin!

I morgon, alltså.

Hörs sen

Första gången på tre dagar jag sitter vid datorn...

Hörs sen!

Onödig bussresa

Buss nummer fem. Buss nummer fem mot Sävja. Den är full att människor. Mestadels unga. Alla är unga. Lukten av svett finns där i bakgrunden av allt som händer. Folk skriker. Inte för att de är rädda, arga eller något sådant. Utan för att de tycker det är kul att skrika. Allt blir roligare när man skriker.
Min person, jag, sitter i bakre delen av bussen. Där alla coola personer sitter i filmer och böcker och så, där sitter jag. Platsar inte riktigt in. Alla skriker och har kul och skriker lite till och skrattar lite och då och då hör man någon skrika något från främmre delen av bussen. Då skriker de andra tillbaka.

När jag lärt mig att filtrera undan alla dessa skrik i alla dessa tonlägen och frekvenser smyger detaljerna fram ur sina viloplatser.
Frågor. Ord. Meningar. Allt det som tillsammans bildar konversationer. Dessa konversationer borde förbilivit ohörda. "Tänk om man aldrig dog! Då skulle man kunna ha sex för att det är skönt, inte för att göra barn!" 2012 är en rimlig estimering av männsklighetens undergång.
Dofterna står inte längre i bakgrunden utan sitter på min axel med ett trubbigt föremål och slår mig över huvudet. Den fräna lukten av alkohol är mest uppenbar. Såklart, alla skriker. Någon tänder en cigarett så att allt luktar tjära. Tänker genast på min egna vällukt. Hoppas den inte påverkas av röken. Fjortistjejerna med sönderklippta denim luktar parfym. Jag förundras över hur mycket parfym som krävs för att doften ska vara märkbar. Mycket, antagligen.

Hållplats efter hållplats passeras utan att bussen stannar. Ingen går av. Ingen går på.
När lamporna i den lilla lysande skylten tillsammans bildar Ölandsplatsen skriker någon från den främre delen i bussen att här ska vi av. Ingen skriker tillbaka. Skönt.
Fordonet stannar och jag reser mig. Går mot dörren allra längst bak. Upptäcker genast att det bara är jag som gör det. Resten sitter kvar på sina respektive platser och skriker. Slänger en blick ner i bussen. Ger de leende människorna ett leende och återvänder till min plats. "Asså, han var så här nära på att gå av!" skrattar en av tjejerna. Hon är översminkad så jag bryr mig inte.

Tjugo minuter efter bussens start är vi framme. Den här gången går alla av och rör sig likt ett fiskstim i samma riktning och byter samtidigt formation som för att undvika att någon hittar den person den letar efter.
Ser efter trettio sekunder den fest som var målet med denna färd. Ser den. Blir nästan lite skrämd. Förlorar ganska snabbt viljan att vara där. Därför vänder på klacken och går tillbaka till bussen.

Ganska onödig bussresa.

Which Mountain?

Såg den där filmen "Bla bla bla Witch Mountain" i dag.
Ganska dålig.

I slutet dör alla.

Senare

Upptagen just nu.

Vänta!

Nytt knep

Fjortisar förnyar ständingt sina små knep som gör dem till vad de är. Den nyaste trenden verkar vara att klippa hål i byxorna precis under rumpan.

Eller är det bara jag som är sent ute?

Hur som helst. Det är inte snyggt.

En middag med besök

Bordet är dukat för tre. Den nergående solen ger köket en varm ton. Doften av mat aggerar gräns mellan verkligheten och den inte lika verkliga verkligheten som uppstår när vi har besök. För så är det. När vi har gäster ändras min mammas beteendemönster. Även om skillnaden är för en utomstående är obetydlig kan avikelsen för mig liknas med ett tomt rum som efter ett knäpp med fingrarna förvanldas till ett palats med en alldeles egen buttler.

Jag kliver över gränsen aktsamt. Som om det istället för doft är taggtråd. Atmosfären försöker få tag i mig. Göra mig glad och trevlig och rolig och allt som skulle få mig att bli idealisk för gästens trivsel. Men det går inte. Som vanligt när någon jag inte är alltför bekant med är på visit är mitt humör dåligt. Och så får de förbli.

Sätter mig ner i stolen vid bordets kortsida. Min mors väninna sitter på min ordinarie plats. Ack så jag hatar när folk väljer fel sittplats att vila sig på. I synnerhet om den sittplatsen tillhör mig.
När jag suttit mig ner ser jag upp och ler ett ynket leende. Som för att säga "Jag är här nu. Nu kan vi äta. Fort!"
Tydligen är detta ynkla leende en universalindikator på just "Jag är här nu. Nu kan vi äta. Fort!" för ögonblicket mina mungipor börjar sjunka serveras jag. Egentligen tycker jag illa om att bli serverad, känner mig så bortskämd då. I dag bryr jag mig inte.

En konversation gör ett desperat försök att ta fart. Av någon anledning tenderar samtalet att hamna i min närhet. Oftast i form av en fråga. Frågan besvararas med en sats. Ja. Nej. Mittfällt.
När allt jag får ur mig är enkla ord uppfattar min mors sinnen att hon är nödvändig för att inte denna dialog ska dö ut. Varje ja, nej och mittfällt jag spyr ut kompleteras av en förklaring av kvinnan som gav mig liv:
- Vilken linje läser du, Seán?
- Natur.
- Natur med idrott, eller hur? Han går här på Celsius. Nära och bra!
Jag blir djupt imponerad av hennes engagemang. Det har hon fått från sitt jobb som dagislärare.

Maten på min tallrik fyller en enda funktion och den är att göra mig mätt. Njutning är inget jag vill ha just nu.
Efter några minuter av förhastad ätande är jag tillfredställd och tackar för maten. Ger mamma en puss på kinden och vandrar iväg. Genom doftbärriären och tillbaka till verkligheten.

Som sagt

Är det inte helt otroligt jobbigt när folk skriver "som sagt" fastän de inte nämt det de skriver om tidigare?

Jag tycker det i alla fall.

Rosa fotbollsskor

Är rosa fotbollsskor att ta det för långt?

Äger även en matchande vattenflaska.

Svår fråga

Tyder min inaktivitet här att jag är upptagen med annat?
Eller visar det att jag inte har någon som helst kreativitet?

Svår fråga.

P.S. Min nästan femtio år gamla morbror skrev just i detta ögonblick "lol" på MSN. Han är bara för galen! D.S.

År 1337

Typ det coolaste året någonsin.

Matilda

Ser på Sveriges Smartaste Barn. På bilden ser ni en av tolv deltagare. Det är något alldeles speciellt med denna deltagare. Vid första åsyn kan man få för sig att det är en pojke. Trodde det ganska länge. Men så visades barnets namn i rutan. Matilda. MATILDA!

Tio kronor på att hon i framtiden kommer ha problem med kärleken. Så att säga.

Boll på bröstet

Fick en boll rakt på bröstet på dagens fotbollsmatch.

Mer speciefikt: Jag fick en boll rakt på min högra bröstvårta på dagens match.

Svider fortfarande.

Telefonringare

Telefonringare är jobbiga. Försöker dock vara trevlig mot dem. I dag ringde en hem till oss:

Jag: Hallå?
Telefonringare: Hej, jag ringer om decklarationen du fått.
Jag: Ja, jag har ju det.
Telefonringare: Det orangea kuvertet du fick på posten.
Jag: Ja, jag fick ju det.
Telefonringare: Det kanske inte är dig jag ska prata med.
Jag: Nej, det är ju inte det.
Telefonringare: Då är det nog någon förälder jag ska prata med.
Jag: Ja, det är ju det.
Telefonringare: Har du någon hemma?
Jag: Nej, jag har ju inte det.
Telefonringare: Eeh, okej, då får vi ringa tillbaka senare.
Jag: Ja, ni får ju göra det. Hejdå!
Telefonringare: (Tystnad)

Är det bara jag som tycker det här är roligt?
Ja, det är nog det.

VIP-Silver

Loggade in på Playahead för första gången på väldigt länge idag. Visade sig att jag har SILVER-VIP.

Märkte även att min profillåt är Maskinen - Alla som inte dansar. Den låten blir aldrig dålig!

"BAJS!"

Efter träningen i går höll jag Marcus sällskap och vandrade med honom hem. När vi var lika långt från fotbollsplanen som till vår destination passerade vi två ungdomar. En tjej jag kände till sedan min tid som knatte och någon helt för mig okänd man.

Utan förvarning skrek tjejen: "Bajs!" I samma ögonblick som detta vredesvrål sa jag "Va?" till Marcus. Det verkade som hon missuppfattade mig och skrek ännu en gång, nu med capslock: "BAJS!"

Det var en mycket konstig händelse, det där.