Rast

Ibland tänker jag tillbaka till mellanstadiet. Speciellt rasterna. Alla raster var sig lika. Dag efter dag. Vecka efter vecka.

Vi hade en morgonrast klockan tio. Den varade i tio minuter. Morgonrasten hade hela skolan samtidigt, så det ringde ut på sekunden. Jag minns hur vi satt där och kollade på klockan och räknade ner i helklass.
Det hoppades hopprep. De lektes burken. Men vi hann inte göra speciellt mycket innan det ringde in. Jag och Victor kom i och för sig alltid sent. En minut, så där. Ma blev arg och sa att vi måste skärpa oss, annars kommer vi fortsätta komma sent i arbetslivet.

Lunchrasten var en timme lång. Eller var det femtio minuter? Jag minns inte riktigt. Hur som helst.
Lunchrasten var den bästa rasten. Då hann man göra allt man ville. Oftast lekte vi väggen. Eller arslet. Eller något annat med en boll inblandad.
Vaktmästaren Åke blev alltid fy förbannad på oss småungar som hela tiden sköt bollar mot väggen. "Ni kommer ha sönder en ruta!" sa han alltid. Ingen i klassen hade sönder en ruta.

Lunchen slutade inte sällan i tårar. Det bröt ut bråk bland oss. Vanligast var det att Viktor och Alan eller Juan bråkade. De återvände till klassrummet med rödsprängda, gråtfulla ögon. Men alltid tillsammans, tjaffsandes om vem som hade rätt. Om bollen var inne eller inte. Och så vidare.
Jag och Kim bråkade också ibland.
Jävla Kim.