Kärlek för Mamma

Jag visar min kärlek till min mamma på ett väldigt konstigt sätt. Jag bråkar inte med henne. Jag slår henne inte. Jag kastar inte saker på henne.
Jag irriterar henne. På ett sätt som kanske anses sött i början men som snabbt utvecklas till en mental tortyr.

Jag gör tvärt emot det hon säger. Tvärt emot. Det spelar ingen roll om det innebär att jag måste göra väldigt dumma saker. Jag gör det.
Till en början kanske hon skrattar. Mest för att hon tycker jag är dum i huvudet. Men när hon sedan ber mig sluta, då gör jag värre.
Tillslut kommer det en emotionell urladdning. Oftast i form att ett skrik. Eller en knuff.

När hon ska sova kan jag ibland lägga mig bredvid henne. Efter kanske tio minuter börjar jag få liggsår och är tvungen att vrida mig. Då kan det hända små missöden.
Jag råkar träffa ansiktet med en bitchslap.
Jag råkar rulla över och lägga mig på henne. Hon är liten, det gör tydligen ont.
Jag råkar blåsa henne i örat.
Jag råkar kittla henne under fötterna.
Och så vidare.

Det roliga i det hela är att alla är på min sida. Om hon mot förmodan skulle bli arg och skriker på mig bland folk säger de alltid "Men skrik inte på honom, han är så söt" eller något liknande.
Då brukar hon svara något i stil med "Ja, men du bor inte med honom."

Tro nu inte att jag är en hemsk människa. Att jag skulle göra mamma illa. För det skulle jag inte. Och det vet hon. Jag visar godheten i mig på speciella tillfällen.
På hennes 45 årsdag fick hon en nalle av mig. Och ett rosa kort med 60+ skrivet stort på övre halvan av kortet.
Hon skrattade åt det.