På bussen till fotbollen. Jag satt bredvid en äldre dam, hon såg väldigt snäll ut faktiskt. Hon log när jag satte mig bredvid henne, till skillnad från många andra tanter.
Vi åkte några stationer, tre tror jag, vilket om man summerar distansen mellan dem blir cirka femhundra meter. Busschaffören, en finsk kvinna, sa något i mikrofonen som ingen hörde. Sen stannade hon bussen utan att någon hade tryckt på knappen. Där stod bussen i någon minut utan att någon reste sig. I högtalarna hördes då och då hur busschaffören sa något, men ingen förstod. Jag tog ropade vad sa du?, som sedan följdes av flera andra likadana frågor. Finnen svarade inte. Det tog en stund innan hon, efter att ha försökt stirra fram sitt medelande genom den konvexa spegeln i framrutan, gjorde sig hörd igen. Tydligt, som omxävling. "Kan den äldre damen som ska gå av på den här stationen göra det?" Hon upprepade det några gånger, men helt plötsligt gick det upp ett ljus i min sittgrannes hjärna. Oj, sade hon, här ska jag av.
Jag ställde mig upp så att hon kunde komma ut, när hon stod vid dörren till frihet ropade Ali "En applåd!", och genast började alla gymnasieelever applådera glatt. Tanten blev inte ledsen, nej, hennes ansikte sken. Vände sig om och sa tack.
Hon gick ut ur dörren. När bussen började åka ställde hon sig och vinkade till alla och log.
Den perfekta främmande tanten är funnen. Hoppas att mitt öde gör mig som henne.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar