Sitter på Upptåget när konduktören kommer. Jag har inget kort så jag tvingas betala. När hon kommer fram säger hon glädjeligen hej. jag svarar likadant och tillägger "Uppsala, tack!". Det blir tyst. Konduktören tittar ner i touch-screen-skärmen på sin lilla handhållna apparat.
Det dröjer ett tag, det enda som hörs är hur tåget snabbt förflyttar sig på rälsen. Hon säger "Då blir det tjugofyra kronor!" Jag räcker fram en hundralapp och säger varsågod, som mamma har lärt mig att göra.
Det blir åter tyst. Vid det här laget har hon ställt sig mot en vägg och lutar sig avslappnat. Konduktören fifflar lite med någon som jag inte förstår mig på i tystnad. En pinsam stämmning börjar bildas och spänningen ökar. Impulser att säga något slår till men jag tvingas kväva dem.
Äntligen börjar det låta från hennes höftskrivare. Pengarna jag gav henne växlas till en tjugolapp, en femtiolapp och sex kronor. Hon river av biljetten och ger mig mina pengar. Jag tackar så hjärtligt och ler. Varsågod. Hon går vidare. Jag kan andas ut.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar