EN MAN SKA HA ONT!

Jag har blivit uppfostrad av en ensamstående mamma. Funkat ganska bra, måste jag säga. Men ibland finns det tillfällen då det hade passat bra med en far i hemmet.
Mamma tänker liksom på hur hon själv, som kvinna, agerar i olika situationer. Att jag är av det motsatta könet spelar ingen roll.

I dag, till exempel. På träningen hade jag glidtacklat och i samma veva skrapat upp mitt knä. Blodet forsade ganska bra. Niagarafallet var knappt överlägset mitt knä. Detta kan ha något med att vi spelade på snö och att blodet blandades med vatten. Hur som helst.

Mor min hämtade mig efter passet. Vid det här laget var halva min strumpa röd. Inte så farligt, visst?
Mamma tyckte det. Hon sa att min tränare måste vara tokig som lät mig spela med ett blödande knä. Sa att hon vill ringa min tränare och ge honom en utskällning.
Hon påpekade att såret kan bli infekterat. Jag sa att jag själv inte ville tvätta det för det hade ändå skvätt upp smuts i såret. Mamma höll inte med. Enligt henne skulle det tvättas direkt.

Hon behandlar mig som en flicka ibland. Så fort något händer ska hon vara där. Tröstande och orolig om jag har ont. Hon låter mig inte ha ont. En man ska ha ont! Det är skrivet i naturens lagar. På samma sida som gravitationen, så självklart är det. EN MAN SKA HA ONT!