Du kan inte stoppa mig

Kände mig nostalgisk och bestämde mig för att se på gamla klipp från Junior Eurovision. Fastnade för Sveriges bidrag 2003. Inte för att det var bra, utan det ver var helt otroligt dåligt. Jag kan inte undgå att tänka hur dåliga de andra bidragen måste varit att det här blev framröstat till finalen.

Hur som helst. För några år sedan såg jag den brunhåriga tjejen i duon på busshållplatsen utanför skolan. Hon bor ju i Knivsta.
Hon stod så nära. Det var bara en väg som skilde oss åt. Hon hade på sig en skinnjacka och hade nästan rakat, blont, hår. Hon såg farlig ut.
Plötsligt fick jag ett infall. Det kom från ingenstans: "Gå och be om en autograf." Jag tjaffsade emot mig själv "Nej, det kan du ju inte göra! Hon kommer döda dig!"
Jag fick känslan av att det satt en ängel och en demon på vardera axel och viskade i mina öron.
Gör det! Gör det inte! Gör det! Gör det inte!

Efter mycket om och men vann demonen. Jag samlade mod och gick över gatan. Hjärtat bultade i samma tackt som en kollibri flaxar med vingarna. Jag blev nervös. Varför började jag ens gå mot henne? Det var för sent att vända nu, det skulle bara se konstigt ut. Det kändes som att alla barnens blickar följde mig.
Efter vad som kändes som en evighet stod jag vid henne. Hon vände sig om och såg förvånat på mig.

Innan jag hann tänka sa jag "Kan jag få dig autograf?"
Hon log mot mig. "Ja, visst!" sa hon och frågade vad jag hette.
"Seán. S-e-á-n" svarade jag.
Hon tog papperet jag hade med mig och skrev sin hälsning på det.
"Till Seán från (signering)
Kram!<3"
Sen vände jag mig om och gick mot mina vänner igen, samtidigt som jag viftade med papperet i triumf.

Men låten är fortfarande dålig.