Badmintonspelarna

Innan fotbollsträningar på söndagar är salen ockuperad av badmintonspelare.
Medelåldern ligger på runt femtio år. Medelvikten 100 kilo gram. Spelarnas hjässor är kala som curling-banor. Resten av kropparna är täckta av leverfläckar och skrynklig hud och svarta skägglignande hårstrån.

Dessa gubbar kan mycket väl vara det absolut sämsta jag någonsin sett i idrottsliga sammanhagn. Kordinationen ligger på samma nivå som en person med en cp-skada.
Deras rörelsemönster är två steg åt vänster, upp med armen, svinga med armen, missa bollen, vänta sig om, sträcka på armen, flaxa med armen, missa bollen och ramla på magen. Om och om och om och om igen.

Egentligen borde människor med en sådan idrottslig kapacitet ha lite distans. Men icke. Ett antal veckor sedan kände jag för att hämta en boll ur förrådet. För att komma till förådet var jag tvungen att gå längs med sidan av den fyrtio meter långa planen. Inga problem.

Så jag började gå. Inga klagomål efter första längden. Tog bollen ur nätet och började gå tillbaka mot omklädningsrummet.
När jag var på väg att passera en av planerna vände gubben närmast mig sig om: "Du, du vet att du står i vägen, va?"

"Står i vägen för vad?" tänkte jag. Såg på honom och sedan på avståndet mellan mig och planen. Minst fem meter. Att han bara rörde sig på tre kvadratmeter togs inte med i beräkningen.
"Okej, förlåt, jag ska bara gå förbi" sa jag och började åter gå mot omklädningsrummet.

Hela vägen tillbaka blev en slags Walk of Shame. Alla gubbarna glodde på mig med misstycke. Jag hade bara svårt att hålla mig för skratt.

Numera ser jag bara på från sidan. Lika roligt det, faktiskt.