På väg till skolan i morse gick jag förbi en tant med sådana pinnar alla svenssons promenerar med. Ser inte det väldigt fjantigt ut egentligen?
Hur som helst. Just när jag var på väg att gå om tanten kände jag hur det bubblade till i magen. "Nej, inte nu, vänta till du är längre bort" sa min inre röst. Jag lyssnade.
Jag förvandlades till Hjulben och hade inom kort tjugo meter till närmsta person. Ganska lagom. Så jag slappnade av.
Ingenting.
Absolut ingenting.
Besvikelsen var stor. Har inte hänt så mycket sedan dess heller.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar