Jag börjar känna sympati för datorer. Jag förstår varför de ibland gör som de gör, hänger sig och skapar kaos. Speciellt när det är en kvinna som använder den.
De sätter på datorn och loggar in på användaren. Så fort ikonerna kommer upp på skärmen klickas det hejvilt. Fyra Internet Explorer. Två den här datorn. Tre Word. Och en mina bilder.
Dator-stackaren får inte ens tid att ställa sig på benen innan den tvingas springa. Som ett nyfött barn, som förväntas kunna säga Nationalencyklopedin.
Det är inte så konstigt att den stejkar. Den vill ju visa att han (ja, han) också har rätt att reflektera över sig själv ibland.
Jag ska aldrig mer bli arg när något inte fungerar igen. Jag ska andas ljupa andetag och meditera. Sen skrika på mamma att hon har förstört datorn.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar