Vilken idiot

Jag har vuxit ur sittplatserna på stadsbussarna. Upptäkte det när jag satt klämd mellan två platser på väg till stationen.

När jag satt där och kände mig viktig klev en skolkamrat på bussen. Hon har skåp vid mig och vi stöter på varandra i korridoren oftare än sällan. Hon vet vem jag är och jag vet vem hon är. Eller, jag vet inte vad hon heter.

Där satt jag och betracktade henne när hon steg på. Glodde inte eller så, men jag var uppmärksam. Hon stämplade kortet och började vandra bak i bussen. I samma sekund som bussen började rulla bort från hållplatsen lyfte hon på huvudet. Hon såg mig. Jag såg henne. Men jag glodde inte.

Hon fortsatte gå och kom allt närmare mig där jag satt väldigt obekvämt med knäna mot stolen framför mig och fötterna tätt ihop för att ta så lite plats som möjligt. När hon var någon meter ifrån min plats tittade hon på mig. Jag gjorde mig redo för att hälsa.

Alldeles innan jag skulle ge ifrån mig ett läte vände hon bort blicken och gick förbi.

Vilken idiot.