Att gå på bio

Var på bio igår. Såg Slumdog Millionaire med Marcus. Kände för att betala tillbaka min skuld för den olagliga nerladdningen för två veckor sedan.

Att se en film på bio är mycket bättre än på datorn. Dels för att det är bättre bild och ljud och så vidare. Men det bästa är att man ibland kan hamna i samma sal som någon som har en väldigt skev uppfattning om vad som är humor.

I en scen i Slumdog Millionaire blir huvudpersonen instängd på ett dass när en känd skådespelare kommer till slummen. Det enda sättet han kan ta sig ut från dasset är att hoppa igenom ett hål i golvet där han tidigare gjort sina behov. Vilket han även gör.
Han faller ner i en böl med bajs så hela han täcks med jordnötssmörliknande massa. Därefter springer han, hojtandes, till sin idol för att be om en autograf.

Ja, det var väl kul. Skrattade dock inte. Det gjorde emellertid större delen av publiken.
En kvinna, som satt i raden bakom oss fann detta väldigt, väldigt kul. Hon skrattade och skrattade och skrattade i flera minuter åt det där. Som en uggla "Ho ho ho ho ho, ha ha ha ha ha, ho ho ho ho ho" osv.

Till en början skrattade jag med. Åt henne, inte med henne. Men efter ett tag blev både jag och Marcus väldigt irriterade. Såg på varandra och sa: "Ja, det räcker, herregud!"

Så småningom blev hon tyst. Tack och lov.