Jaha?
Det känns som min hjärna är som den afrikanska savannen och mina hjärnceller är en flock antiloper som betar tillsammans i det höga gräset som är mina nervtrådar. Omvärlden känns som en lejonhona som ligger på lur med sina jaktkompanjoner och väntar på det perfekta tillfället att slå till.
När anfallet börjar smyger lejonet fram sakta till antilopen, så att den inte ska märka något innan det är försent. Sen slår den till.
Det blir panik i flocken och kaoset sprider sig till varje individ som flyr för att rädda sig själv. Denna gång kommer antiloperna undan med blåmärken men med livet i behåll.
Efter ett tag återvänder de till normala, korkade och oobservanta djur. Men lejonet har inte fått sitt byte än. När antiloperna har lugnat ner sig anfaller de igen.
Så fortsätter det tills de tillslut fångar sin middag och återvänder till sina män som tar över och lever på honornas hårda arbete.
Om ni förstår något är ni inte helt dumma.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar