Onödig bussresa

Buss nummer fem. Buss nummer fem mot Sävja. Den är full att människor. Mestadels unga. Alla är unga. Lukten av svett finns där i bakgrunden av allt som händer. Folk skriker. Inte för att de är rädda, arga eller något sådant. Utan för att de tycker det är kul att skrika. Allt blir roligare när man skriker.
Min person, jag, sitter i bakre delen av bussen. Där alla coola personer sitter i filmer och böcker och så, där sitter jag. Platsar inte riktigt in. Alla skriker och har kul och skriker lite till och skrattar lite och då och då hör man någon skrika något från främmre delen av bussen. Då skriker de andra tillbaka.

När jag lärt mig att filtrera undan alla dessa skrik i alla dessa tonlägen och frekvenser smyger detaljerna fram ur sina viloplatser.
Frågor. Ord. Meningar. Allt det som tillsammans bildar konversationer. Dessa konversationer borde förbilivit ohörda. "Tänk om man aldrig dog! Då skulle man kunna ha sex för att det är skönt, inte för att göra barn!" 2012 är en rimlig estimering av männsklighetens undergång.
Dofterna står inte längre i bakgrunden utan sitter på min axel med ett trubbigt föremål och slår mig över huvudet. Den fräna lukten av alkohol är mest uppenbar. Såklart, alla skriker. Någon tänder en cigarett så att allt luktar tjära. Tänker genast på min egna vällukt. Hoppas den inte påverkas av röken. Fjortistjejerna med sönderklippta denim luktar parfym. Jag förundras över hur mycket parfym som krävs för att doften ska vara märkbar. Mycket, antagligen.

Hållplats efter hållplats passeras utan att bussen stannar. Ingen går av. Ingen går på.
När lamporna i den lilla lysande skylten tillsammans bildar Ölandsplatsen skriker någon från den främre delen i bussen att här ska vi av. Ingen skriker tillbaka. Skönt.
Fordonet stannar och jag reser mig. Går mot dörren allra längst bak. Upptäcker genast att det bara är jag som gör det. Resten sitter kvar på sina respektive platser och skriker. Slänger en blick ner i bussen. Ger de leende människorna ett leende och återvänder till min plats. "Asså, han var så här nära på att gå av!" skrattar en av tjejerna. Hon är översminkad så jag bryr mig inte.

Tjugo minuter efter bussens start är vi framme. Den här gången går alla av och rör sig likt ett fiskstim i samma riktning och byter samtidigt formation som för att undvika att någon hittar den person den letar efter.
Ser efter trettio sekunder den fest som var målet med denna färd. Ser den. Blir nästan lite skrämd. Förlorar ganska snabbt viljan att vara där. Därför vänder på klacken och går tillbaka till bussen.

Ganska onödig bussresa.