En middag med besök

Bordet är dukat för tre. Den nergående solen ger köket en varm ton. Doften av mat aggerar gräns mellan verkligheten och den inte lika verkliga verkligheten som uppstår när vi har besök. För så är det. När vi har gäster ändras min mammas beteendemönster. Även om skillnaden är för en utomstående är obetydlig kan avikelsen för mig liknas med ett tomt rum som efter ett knäpp med fingrarna förvanldas till ett palats med en alldeles egen buttler.

Jag kliver över gränsen aktsamt. Som om det istället för doft är taggtråd. Atmosfären försöker få tag i mig. Göra mig glad och trevlig och rolig och allt som skulle få mig att bli idealisk för gästens trivsel. Men det går inte. Som vanligt när någon jag inte är alltför bekant med är på visit är mitt humör dåligt. Och så får de förbli.

Sätter mig ner i stolen vid bordets kortsida. Min mors väninna sitter på min ordinarie plats. Ack så jag hatar när folk väljer fel sittplats att vila sig på. I synnerhet om den sittplatsen tillhör mig.
När jag suttit mig ner ser jag upp och ler ett ynket leende. Som för att säga "Jag är här nu. Nu kan vi äta. Fort!"
Tydligen är detta ynkla leende en universalindikator på just "Jag är här nu. Nu kan vi äta. Fort!" för ögonblicket mina mungipor börjar sjunka serveras jag. Egentligen tycker jag illa om att bli serverad, känner mig så bortskämd då. I dag bryr jag mig inte.

En konversation gör ett desperat försök att ta fart. Av någon anledning tenderar samtalet att hamna i min närhet. Oftast i form av en fråga. Frågan besvararas med en sats. Ja. Nej. Mittfällt.
När allt jag får ur mig är enkla ord uppfattar min mors sinnen att hon är nödvändig för att inte denna dialog ska dö ut. Varje ja, nej och mittfällt jag spyr ut kompleteras av en förklaring av kvinnan som gav mig liv:
- Vilken linje läser du, Seán?
- Natur.
- Natur med idrott, eller hur? Han går här på Celsius. Nära och bra!
Jag blir djupt imponerad av hennes engagemang. Det har hon fått från sitt jobb som dagislärare.

Maten på min tallrik fyller en enda funktion och den är att göra mig mätt. Njutning är inget jag vill ha just nu.
Efter några minuter av förhastad ätande är jag tillfredställd och tackar för maten. Ger mamma en puss på kinden och vandrar iväg. Genom doftbärriären och tillbaka till verkligheten.